hej banankartonger

banankartonger täcker golvet igen
stänger ett kapitel, igen
och jag blir lite sentimental som vanligt
tänker bakåt, på alla flyttar, olika skeden, och framåt, när jag kan tänkas flytta nästa gång
tänker på vägarna livet tar och att man aldrig vet vad det blir och sånt seriöst
väger upp med inte lika seriös musik
"folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk"

tredje flytten på nio månader
jag börjar få rutin
har kvar kartongerna sen sist och packar ner det som det står på locket att det ska vara i

hejdå röda rummet

Åka buss

Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig?

Jag åker buss. Nästan hela tiden. Hit och dit, fram och tillbaka. Har praktik några städer bort nu i några veckor.

Mycket finns att säga om svenskt bussåkande och mycket har redan sagts; om att man aldrig får sitta bredvid någon okänd om det finns lediga säten kvar, och så vidare. En annan sak som jag har tänkt på, ett annat bussförbud, är att sätta sig bredvid den som man gick in i bussen bakom (om den är okänd vill säga). Även om det är ganska fullt i bussen och man måste sätta sig bredvid någon. Det gör man inte! Vem som helst, men inte den man gick upp bakom. Det skulle bli alldeles för intimt. "Tror du att vi hänger du och jag eller?" Den som vill får gärna testa och meddela resultatet.

En annan sak som gör intryck på mig på bussresorna är den där kaffedoften som börjar sippra fram där i skogen mellan K-koga och K-hamn varje morgon, när en tjej tar fram sin kaffetermosmugg. Det luktar så gott. Och jag vet inte riktigt om jag gillar det eller inte. Själv dricker jag ju kallt vatten ur en petflaska till min frukost, som jag varje morgon intager på bussen.

En tredje sak som jag tänker på är, att även om jag inte alls uppskattar att kliva upp tidigt, så är det lite fint att få se solen gå upp tidigare varje dag. Det våras minsann!

Det är ungefär vad jag har på hjärtat i tider som dessa. Så då vet ni varför ni inte hör av mig nu för tiden.