Fina gamla grejer: Anders & Putte!

Åh. Här är en musikevideo som gjorde starkt intryck på mig någon gång sent 80-tal/tidigt 90-tal.

Om nytta och nöje på den smala vägen

Vi försöker finna den sanna vägen
böjer våra huvuden mot marken och skådar förtvivlat mot himlen
Ack!
det är synd om människan
livet är hårt,
ett jagande efter vind under solen
och bättre var det förr.

Så rädda att göra fel.
Så rädda att missa målet.
Så rädda att inte förvalta pundet och ta väl vara på varje tillfälle.

Och vi ska mista livet för att vinna det.
Bära våra lidanden.

En stilla undtan: varför skapade Gud oss över huvud taget? Inte var det väl för det fromma lidandets skull? Var det ens för den goda nyttans skull? Försöker en rebellisk tanke: tänk om det var för 'skojs skull'?

Tänk om Gud tänkte att det skulle vara gôtt å leva? - Må så vara, men sen kom människan och förstörde den fina planen, säger kanske den påläste. Men är allt kört och förstört med syndafallet då, så att denna eventuellt glada ursprungsplan med livet inte är aktuell - tills döden skiljer oss åt och morgonen randas ovan där? Eller varför är vi annars ofta så blodigt allvarliga? Varför känns det nästan hädiskt att tänka sig att det vore okej att leva lite mer för skojs* skull? Är det inte fortfarande meningen att vi ska, eller gärna får, njuta av livet så gott det bara går, även om trasigheten gjort det svårare? Har vi någon teolog på tråden? 

* det vill inte säga oansvarigt, men att allt inte måste ha en djupt seriös mening, utan att vissa saker kunde få göras bara för att man blir glad av det. Alla sagor skulle till exempel inte behöva existensberättigas av en bakomliggande sensmoral. Är ni med på tänket?

Glädje!

När man är så glad att man känner behov av att fira med en semla på en måndag - då är livet bra.

Och det är Guds förtjänst*. Han har gjort det igen, gjort det klockrent, sådär som bara Han kan. Folk började tycka att vi var kräsna. Att vi borde sänka ribban, nöja oss med sämre. Och visst funderade vi på det. Samtidigt.. som vi tänkte att Han väl vill att vi ska ha det bra - liksom inte bara knappt överkomligt. Jag har drömt om balkong och badkar. Inte vågat be om både och, men.. till slut tagit mod till mig och bett om balkong. För - jag vill ju verkligen VERKLIGEN ha det. Är det någon som vet att uppskatta en balkong så är det jag, som går ut på den varje dag, året runt. Och jag har tänkt att Han nog vill att man ska våga tro att Han vill ge en det som är bra. För det är lite att tro att Han är god. (Fast jag har förstås sagt att det är okej även utan balkong, men att det liksom vore fantastiskt fint. Ni vet, man är ju ändå från en svensk småstad och vill inte förhäva sig hur som helst.)

Hur som. Vi skulle äntligen på en visning. Hade inte sett någon planlösning, men vi var glada ändå, för allt annat stämde. Området, antalet rum, inflyttningsdatumet, bostadsbolaget och till och med gatan... Och jag tänkte, när vi gick in, att det skuulle kunna va en balkong på andra sidan huset. Det skulle kunna va ett sånt hus. Men jag skulle vara nöjd ändå, tänkte jag. Balkong är bara bonus, intalade jag mig (så stark var den tron).

Men - vi fick balkong-er! Två! Och badkar! Och nu är vi ett lyckligt, blivande litet kollektiv som går i väntans tider. Glädje! Det finns hopp hörrni, och ljus i tunneln, jag bara säger't. (Hesekiel 37 1-14. Även det som är helt dött kan Gud ge liv.)

*Och nu småprovocerar jag väl hälften av er som läser, men för er som känner ett behov av det, kan ni lägga till "upplever jag", där. Vilket förstås gäller allt annat också.