Alternativt leverne

Var på sammankomst -kollektiv/kommunitetshelg- i helgen. Hundratalet människor - vuxna och barn - som lever och/eller bor (eller är intresserad av att göra det) i olika varianter av kollektiv och kommuniteter möttes och delade erfarenheter. Där var förutom "vanliga" kollektivister ett gäng svenska nunnor, en st Scott som delar sitt och sin familjs hem med åtta asylsökande kvinnor från olika delar av världen, och två gifta par som kom från något slags kommunitet i... (England? Tyskland? Nordamerika? Minns inte.) någonstans, där man går med för resten av livet och inte äger något för egen del. Och så var jag där, som bor ensam i en egen lägenhet och har en massa saker som jag äger alldeles själv.

Och nu snurrar det en massa tankar och funderingar här vill jag lova.

Att jag ens var där var för att jag, även om jag just nu lever och bor som jag gör, funderar på hur man kan leva kristet i den här tiden. Vilket man förstås kan göra på massa olika sätt. Men vissa saker, som gästfrihet, generositet... osjälviskhet... och för den delen närhet, gemenskap och genomskinlighet, skulle vara enklare att leva ut på något annat sätt än ensam i en etta. Det är enklare att ha ett öppet hem om man är flera som delar på det.

Å ena sidan skulle jag vilja ha mer av det där goda - generositet, gemenskap osv - i mitt liv. Och man kanske behöver utsätta sig för en annan livssituationen för att bli bättre på det. Som någon sa: man kan skapa bättre förutsättningar för att vara god.
Å andra sidan: grymt bekvämt att inte leva så. Inga bekymmer, hakuna matata.

Samtidigt skulle jag gärna sätta mig på tvären mot hur det här samhället är uppbyggt och menar att man ska leva: rik, dreglandes över nya prylar och de senaste trenderna, ensam och stark.
Men ack så formad man - jag - ändå är av allt sådant. Jag kanske inte har begär efter alla nya tekniska prylar som kommer, men jag har onödigt många saker som jag inte behöver men ändå inte vill vara utan. Minnen, saker som eventuella framtida barn kanske vill ha och annat som känns allmänt bra att ha, förr eller senare. Ganska många banankartonger sådant. Och det kanske inte är fel i sig. Men just det faktum att jag det tar emot så väldigt mycket att göra mig av med sådant, gör mig fundersam. Och jag blir nästan orolig för mig själv för att jag reagerar så starkt på att de gifta kvinnorna, från den där kommuniteten där man inte ägde nåt för egen del, var klädda i så utstuderat tråkiga kläder. Ja, männen var inte så spännande klädda heller, men deras jeans och skjortor stack inte ut lika mycket som de långa kjolarna, bylsiga tröjorna och sjaletterna gjorde. De såg väl nöjda och glada ut för all del men jag... reagerade så på det. Räcker det inte med att man överlåter sig åt en kommunitet för resten av sitt liv och inte har något eget, måste man se ut som en mullvad också?

Och så satt man där och började fundera på varför man egentligen har på sig kläder som man tycker är roliga. Eller frisyrer, örhängen och rosa nagellack, som för den delen inte fyller någon annan funktion än att framhäva en själv. Eller? Eller har man det inte bara för att trivas lite mer med sig själv och livet och bli lite glad? Eller är det vårt eget eftersträvade glänsande som vi egentligen blir glada av?

Det kanske inte spelar någon roll alls. Eller så är det skitviktigt, för att man håller på och bygger på sitt eget varumärke istället för Guds (om man nu inte vill det alltså). Svårt!

Så nu kom jag ifrån bo-biten. Men jag sa ju att tankarna snurrade. Nog för nu. Om någon har en idé om hur man kan leva som kristen i Sverige idag får ni gärna säga till. Andra tankar mottages!

Treasure is

Har kommit igång med fria konstprojektet nu. Det blir på den här låtens tema:

(en gammal goding som jag lyssnade mycket på för några år sen). Lukasevangeliet 12:34.

Vi får väl se vad det blir!

Sånt som man kan göra istället för att göra det man ska

Idéer, beslutsamhet och disciplin. Var är de när man behöver dem som bäst?
Först får man inga idéer, sen vet man inte vilken man ska spinna vidare på eller välja. Sen kan man inte disciplinera sig att sätta sig och bena i det. Fortfarande är det skolans konstprojekt jag talar om. Det är nog tur att jag inte går och läser fri konst ändå. Det är bara jobbigt med all denna frihet.


Vad jag däremot, faktiskt, tar mig för är att:
- kolla på Solsidan - även om jag tycker att Ove är så hemsk att det faktiskt är lite plågsamt att göra det)
- lyssna på E-ljudböcker. Nu närmast Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Absolut underhållande, men med lite för mycket machoinnehåll för min smak, såsom brännvin, bomder, dyra bilar och överdrivna mängder pengar.
- se på film. I rymden finns inga känslor. Se den! Fundera inte, bara gör det. Jag övervägde på allvar att se om den direkt den var slut.
- läsa ut (jag har fått en mycket dålig ovana att påbörja en massa böcker men inte läsa ut dem)en gammal hederlig bok som jag har blivit tillsagd att läsa i flera år: Bo Giertz Stengrunden. "Skriven med en språklig brio och en andlig energi, som är synnerligen sällsynt" skrev Göteborgsposten 1968. Intressant och bra om man är intresserad av Jesus-aktigt liv.

Och så har jag hittat en artist som jag nog aldrig har varken hört eller hört talas om innan. Trevlig kvällsmusik tror jag minsann. Tillägnar min uppgift sången Nothing simple.
God kväll!

Konstig dag

Idag är det en konstig dag. Fredag kväll klockan 20 och det känns som tisdag eftermiddag. Jag var pepp på att gå ut och dansa tidigare men det var det inte så många andra som var. Och nu är jag inte heller så pepp längre. Jag ska ut ändå - en tapper själ ville i alla fall med. Men det är ju inte än på ett tag, så nu sitter jag här i fulkläder i en tyst lägenhet framför datorn och känner att det är en smula snopet att det är fredag. Har till och med kollat på ett konstigt program på tv4play som heter Wife Swap. Fredag ska man ju vara tjo och tjim! Men det skulle ju kunna vara så att gårdagens internet- och photoshop-session till 03.30 har satt sina spår. (Jag är i sanning en photoshop-torsk!) Jag blir knas om jag sover längre än till 10.

Fast jag hade en fin långpromenad i solen tidigare idag. Faktiskt. Gick långsamma kringelikrokar i stans mysigaste kvarter och gick in på ett café som jag aldrig har varit på förut (andra gången jag går på café själv på en vecka, och förra gången var mitt livs första!), för att få inspiration och idéer till skolans konstprojekt. Gick sådär. Fick några idéer - någon som var för liten, någon som var för stor, någon annan som kändes lite allmänt olämplig. Men jag fick också en stor dammsugare och två koppar kaffe för 30 spänn och ett nästan tomt café, så när som på två pensionärer, två yngre män som renoverade rummet intill och som jag fick för mig var från Polen, samt en medelålders man. Den senare satt vid bordet bredvid och fikade också själv. Vi satt på "samma"/motsvarande stol vid våra olika bord för fyra, han med sin masarin och tidning och jag med min dammsugare och skrivbok. Jag kände lite samhörighet med honom på något vis - nästan som att vi var varandras sällskap - och det kändes fint.

Sen fick jag sms med en fråga om datum för det ena och det andra och jag gick hem för att titta i min kalender och ringa samtal. Ringde några samtal och skickade några sms, men glömde de riktigt viktiga samtalen och glömde bort att jag skulle fortsätta att klura på idéer. Jag är verkligen skitdålig på att jobba hemma.

Nästa termin, då jag ska läsa Svenska D på distans och skriva C-uppsats, blir en... utmaning. Minst sagt.

Typ sånt här satt jag och lekte med i natt. Kul ändå.

Torgkonst

Vi började ett nytt projekt i skolan idag: samtidskonst. Det betyder att vi får göra vad som helst som är lagom mycket arbete för 2½ veckor och kan räknas som samtidskonst (vilket är diskuterbart). Fast det får inte vara, vad min lärare kallar "konceptkonst" (typ spela psykiskt sjuk och säga att det är konst), och det ska bli en färdig, utställningsbar produkt av det hela, som går att betygsättas.

Så nu kan jag låtsas att jag går någon "fri konst"-linje i 2½ veckor. Det känns kul! Det trixiga är att jag helst ska maila min idé imorrn. Jag skulle helst vilja ha de där 2½ veckorna bara till att fundera på saken. Men det är ändå nåt bra med att vara tvungen att skapa sådär på beställning. Det blir ju faktiskt något gjort. Men jag undrar om det vore kul att ha det så i längden, att vara tvungen att skapa på tid och beställning på heltid? Tvångskreativitet liksom.

Här är en kik på det lilla projekt som vi avslutade idag. "Offentligt rum", hette projektet, som handlade om att vi skulle tänka ut en skulptur som vi vill placera i någon offentlig miljö, och göra en modell av den och dess omgivning. Jag valde Våghustorget i Örebro som plats för min skulptur. Örebro centrums opiffigaste plats.

Min skulptur (som jag då inte ska göra på riktigt, så det inte blir några missförstånd här) är alltså en våg.

En fetstor våg i metall med hängande prismor som dinglar i vinden längst upp i vågskummet. Stor och blå och smidig och luftig på ett mycket fyrkantigt, brunt torg, instängt mellan kompakta hus på alla sidor utan utsikt alls. Den oerhört pedagogiska aspekten att även små barn lätt kan lära sig vilket torg (av alla dessa torg som ligger på rad i dena stad) som är Våghustorget. Torget med vågen på. Fantastiskt.

Som en liten parentes kan tilläggas att när jag skulle kolla på detta Örebros tråkigaste och mest döda torg på eniro, så var det inte alls tråkigt och dött utan där var det minsann en massa gamla fina träd som stod och myste och lummade, så som det ska vara på torg. Jaha!? Hur tänkte man här? Tydligen skedde denna torg-makeover inför Kungens besök för några år sen. Så jag hoppas han tittade noga.

Måndagsnöjen

Idag har det varit en bra dag igen.

Jag kan rekommendera:

1. Gå själv på café. Ta me lite oskrivna vykort eller ett litet skissblock. Mycket trevligt.

2. Lägg ett skambud på nåt trevligt på tradera (som ingen annan vill ha, helst). Fick idag den här fantastiskt fina tantklockan på posten! Efter att ha spanat efter klockor på allehanda affärer i några år men aldrig hittat en enda fin, kammade jag hem denna pärla för skamliga 25 spänn. Det är till och med en sån som man drar upp, så jag behöver aldrig köpa batterier! Oerhört värt.

3. Köp en gymmatta, eller något annat som gör att du måste träna mer - om du har sådana visioner vill säga. Funkar bättre ju snålare man är.

Paket!

Idag fick jag ett tråkigt paket levererat på ett trevligt sätt och ett trevligt paket i brevlådan. De dummedyra bläckpatronerna till skrivaren kördes ända fram till dörren på musikhögskolan (där jag befann mig när jag skulle få min hemleverans) och när jag kom hem:

(när Bluetoothradion på datorn gömmer sig får man plåta mobilen istället)

Mitt livs första dansskor!

Glädje!

Om drömmar och borthivanden

Jag har en blå skrivbok som jag skriver i vid speciella tillfällen. Det kan vara att jag har flyttat till en ny plats och känner att en ny period i ens liv har börjat, eller att jag kommit på något väldigt smart (?) som jag vill komma ihåg, eller att man är speciellt arg eller ledsen över något, eller - som idag- att man känner sig speciellt glad. Det är viktigt att få med glädjen också tycker jag, hur man känner det när man är riktigt, riktigt glad, och varför man är glad. Ibland har man massa konkreta anledningar att vara glad, ibland vet man inte riktigt varför man är glad. Precis som när man är ledsen.

Idag har jag gått och tänkt på vad mycket roligt det finns att göra här i livet som jag inte har gjort än. Platser jag ännu inte har sett, härliga människor jag ännu inte har träffat, saker jag inte har provat... Jag tog en omvägspromenad hem från stan, där jag lunchat med några av de härliga människor som jag faktiskt har fått glädjen att träffa, och gick längs de trevligaste gatorna med de finaste husen och tittade i skyltfönster som jag inte sett tidigare. Och så drömde jag om allt jag vill göra. Och tänkte, att det måste jag gå hem och skriva upp, så jag inte tappar bort det. Skriva i min blå skrivbok.

Till detta skrivande premiärlyssnade jag en skiva som jag köpte i veckan - Salem Al Fakirs Astronaut. Här är en favorit: http://www.myspace.com/salem/music/songs/it-s-only-you-part-ii-36227953

Nåt annat jag tänkte om drömmar var, att det är lätt att gå runt och vara missnöjd över att man inte har gjort saker som man skulle vilja ha gjort. En dålig dag är jag det. Men en dag som denna tänker jag att man nog skulle bli ganska olycklig om man hade gjort allt man skulle vilja göra och inte hade något kvar. Vad skulle man då göra? Inte för att jag tror att man ska akta sig för att förverkliga drömmar, man har i regel ett lager kvar ändå, men... man behöver nog inte vara så rädd för att inte hinna göra allt. För man behöver nog ha några drömmar kvar att dra runt med. Själva drömmandet hör till lyckan..

Och så måste jag bara lämna detta drömska ämne och dela med mig av något som jag sitter här och är så nöjd med just nu. Ikväll har jag nämligen gjort slag i en sak som jag länge tänkt på. Jag har hivt bort mattan som jag hade i rummet. Den runda ull-liknande IKEAmattan som matchar gardinerna jag köpte samtidigt men inte använder längre och som gjorde hemmet så IKEA-fint och mjukt. Eller nåt. Och som alltid var i vägen om man rullade det allra minsta på kontorsstolen, eller om man behövde flytta ut matbordet när det var fler än tre gäster, som skapade dumma kanter under madrassen på golvet om man hade någon nattgäst, och som konstant fällde något slags skumt pollenliknande mjöl som gjorde golvet småklibbigt även efter att man sopat det.

Nu ligger den ihoprullad på balkongen (och skäms hoppas jag!), tillsammans med mina ihopfällbara extrastolar, påsen med blomjord och det alldeles för stora staffliet som jag i en optimistisk stund trodde att jag skulle få plats med. (Jag älskar balkonger.) Den enda mattan som fortfarande finns i lägenheten är badrumsmattan, och den får väl vara kvar. Där dansar jag ändå inte. Det känns nästan rebelliskt att inte ha någon matta. Så förskräckligt o-husligt! Så oerhört gött.

God kväll och en ny god vecka önskar jag dig!