Jimmie Åkesson är den enda partiledaren som inte blev inbjuden till Nobelfesten.
För han är ju rasist -eller vaddå? Eller, om man vill formulera sig lite mer politiskt korrekt:
"De ska inte behöva bjuda någon som de inte delar demokratiska värderingar och ideal med" som Unni Drougge sa i Aftonbladets 'tyck till'-panel. Det var nog dessvärre inte så som resonemangen hade gått, bland inbjudningskorten i nobelkommitén, eftersom de valde att bjuda in ambassadörer (åtta!) för diktaturstyren (-åtminstone enligt tidningen). Och det kan ju tänkas att de inte hade lyckats kvala in på de premisserna. Man kan säga mycket om åsikter som innebär att vi nekar behövande hjälp, etc, etc, men
odemokratiskt är inte sverigedemokraternas existerande i riksdagen.
I Sverige hyllar vi demokratin som om den i sig vore en garant för ett gott och solidariskt samhälle ("demokratiska värderingar" ska förmedlas till alla skolbarn enligt läroplanen). Men demokrati betyder väl egentligen bara i praktiken -rätta mig om jag har fel- att majoriteten bestämmer? Folkstyre i all ära, men om folket vore blodtörstigt och människohatande vore demokratin inget att hänga i granen. Vi sätter väl vårt hopp till att vi lyckas fostra varandra till att tycka det som vi tycker är bra, så att mänskligheten blir god och majoriteten röstar för det goda. Kanske är det därför vi är så hårda mot dem som tycker sådant som vi tycker är fel? Kanske är det därför som det plötsligt har blivit helt okej -ja till och med önskvärt- med mobbning, när det handlar om sverigedemokraterna.
"För dom är ju rasister." Ja, det kanske var dom som började. Om man nu ska hålla sig på den nivån. Ska vi det?
En liten undran från det naiva barnet i mig - när vi nu ändå är inne på sandlådenivå - är om det rätta sättet att lära någon att vara inkluderande är genom att ständigt exkludera denne? Och då pratar jag förstås inte bara om nobelfesten, utan även om det allmänt dåliga bemötande som, vad jag förstått, SD-politiker många gånger utsätts för som privatpersoner, för de politiska åsikter de har, samt om de politiska debatter som SD portats ifrån. Det senare menar jag är en stor anledning till att SD alls sitter i riksdagen idag, eftersom det enda man vet om deras politik är vad de själva sagt i sina egna forum, där de inte fått några jobbiga motfrågor. Jag antar att man har gett upp hoppet om att få dem att ändra sina åsikter och att det enda som återstår är att straffa dem för att de har dem? Straffa och straffa tills de molokna tar sin politik tillbaka och håller tyst för resten av sina liv (för det brukar ju fungera bra)? Eller vad är tanken egentligen? Och hur det går ihop med åsikts- och yttrandefriheten är så komplicerat att jag inte ens orkar fundera på det.
Ska de börja med separata toaletter också, för SD-politiker och andra politiker i riksdagshuset? Just asking...
Inlägg
