måndag 19 september 2011

Teleman reder ut begreppen

Jag läser om det svenska språket för tillfället. Idag kom jag till ett avsnitt om de/dem/dom, vilket jag ju var inne på häromsistens. Författaren  Ulf Teleman, fd ordförande i Svenska språknämnden och huvudredaktör för Svenska Akademiens grammatik, förklarar varför vi kan ha svårt med de och dem:

Vi tackar Teleman för detta.  



tisdag 13 september 2011

Dagens språklektion: de och dem

Orden de och dem hamnar ofta på fel plats. Både när man menar de och när man menar dem använder man ju ofta ordet dom när man pratar, och därför kan det vara svårt att veta vilket ord som ska användas var när man skriver (då det plötsligt inte är lika okej att använda ordet dom). Jag blev inspirerad att skriva det här efter en liten stunds bloggläsande, eftersom jag än en gång blev påmind om att många skribenter som har ett fint och - i övrigt - korrekt språk, använder de och dem på ett inte lika korrekt sätt. Och då tänkte jag att om det hade varit jag hade jag velat ha en sån här lektion. (Och jag vet att ordet sån är talspråkligt, men jag använder det ändå eftersom jag tycker att ordet sådant är lite präktigt i bloggsammanhang.)

Alltså, det är ju jätteirriterande med folk som leker språkpoliser. MEN för dem som vill vara korrekta i sitt språk, eller vill kunna vara det om de skulle vilja, kommer här en liten lektion:

Om användandet av orden de och dem

En tumregel man får höra ibland är att ordet de ska hamna före ordet dem i en mening, om det finns två av dem. "De fick mer ost än dem. Men det är inte så säkert att de gillade osten som lades fram åt dem", och så vidare. Det här gäller dock bara meningar som är uppbyggda på det mest traditionella sättet, och undantagen är många. Se inläggets andra mening till exempel: "MEN för dem som vill vara korrekta i sitt språk, eller vill kunna vara det när de vill, kommer här en liten lektion." Här fungerar inte "de före dem"-regeln. Mitt tips är att istället köra med vi och oss-utbytestestet.


Orden de och dem används i samma lägen och på samma sätt som orden vi och oss*. Ordet de motsvarar alltså ordet vi, medan dem motsvarar oss. Till exempel: vi gillar ost - de gillar ost. Osten gillas av oss - osten gillas av dem. Eftersom vi aldrig (helst) använder samma ord för vi och oss, som vi använder ordet dom för både de och dem, har vi i regel lättare för att känna vilket av dessa ord man ska använda när.
 
"Dem är så roliga" låter kanske inte så knasigt enligt somliga, men när vi byter ut ordet dem mot det motsvarande ordet oss ("oss är så roliga"), så hör vi att det inte blir så bra. Och då tycker kanske någon att "det spelar väl ingen roll vilket man skriver om det ändå låter okej tills man gör det där testet"? Vet dock att det finns ganska många personer som hör om det ska vara de eller dem, på samma sätt som man hör om det ska vara vi eller oss, och i vilkas öron det faktiskt låter lika illa som om du hade skrivit "oss är så roliga". Allt handlar förstås om hur korrekt man vill vara. Tycker man att det är superkrångligt kan man, tycker jag, hellre använda ordet dom rakt av. Det blir talspråkligt förvisso, och inte superkorrekt - men det blir mer korrekt än om man använder fel ord. (Och eftersom man förstår att själva användandet av de och dem istället för det vardagliga dom är ett sätt att vilja låta korrekt, blir det liksom dubbelt dumt när det blir fel.)

Jag hoppas att ingen känner sig trampad på sina tår. Det här är för dem som vill veta hur det "ska" vara - resten kan låta det hela gå ut genom andra örat.

Tack och hej.

*Innebörden blir förstås en annan eftersom man i det ena fallet pratar om andra personer och i det andra om den egna gruppen, men formen på meningarna och användningen av ordet som anger vilka man pratar sker efter samma mönster. Hänger ni med eller krånglade jag till något enkelt nu? 

söndag 11 september 2011

Jag och skogen

Jag älskar att komma ut i skogen.
 
Andas annan luft, som är liksom riktigare.  

Ha på mig de mest praktiska skorna
och leta efter små saker som gömmer sig.


Jag blir en femårig scout igen.

fredag 2 september 2011

The big issue?

Alltså.
Det slår mig igen och igen. Vi har verkligen gjort det till en sjukt stor grej, det här vad vi jobbar med. Att välja vad man ska arbeta med, och i de flesta fallen vad man innan dess ska plugga, är hos var och varannan en ångestladdad fråga.

Vad ska du bli när du blir stor?

Och jag tycker att det är lite otäckt. Är vi vad vi gör på dagarna för att få pengar att kunna leva? Tja, jobbet har väl i och för sig blivit mer än en inkomstkälla. Kanske för att det idag är det viktigaste i hela världen vilken inkomst vi har, eftersom vår främsta uppgift här på jorden är att konsumera. Och kanske för att vi, för att kunna konsumera så mycket som vi måste, måste spendera väldigt mycket tid på jobbet så att vi har råd. Så då blir det väl viktigt med vad man jobbar med antar jag. Både för den tid den tar och för att valet av jobb (hur mycket pengar det genererar) avgör vilken materiell standard det kommer att bli på ditt liv och, i värsta fall, och vilket värde du kommer att få som människa.

Och om man mot all förmodan skulle bestämma sig för att man inte behöver skitmycket pengar, då kanske man ändå måste jobba sådär stressat och effektivt som alla andra eftersom alla andra i apparaten anser att tid är pengar.

Ursäkta. Jag är visst lite sur. Jag ska försöka hitta på något annat att göra än att klaga. Hejdå.

småsaker, stora frågor, illustrationer och tro

Powered By Blogger