torsdag 14 juli 2011

Sagan om fantasyns återkomst

Ett kärt kort som hade en självklar plats på väggen i många år och lägenheter efter att jag flyttat hemifrån. Köpt i en liten bod i Åhus på någon semester 1999. Det fanns bara ett. Både jag och min kusin ville ha det, men jag blev den lyckliga. Ill: Susanne Vikerborn. Text på baksidan: Vi tror på sagor...


Jag fastnade för fantasygenren när jag var kanske nio år och min mamma läste Tornet på Gebura för mig, nåt slags "kristen" barn-fantasybok. Halvvägs in i uppföljaren tyckte min mor, som då läste högt för mig, att det var lite olämpligt otäckt och ville inte läsa mer. Då fortsatte jag på egen hand. Och vart helt fast. Och sen var fantasy det enda jag läste (förutom i skolan, när man inte fick välja på egen hand) fram till jag började gymnasiet. I många år höll jag på med den mycket utdragna serien Sagan om drakens återkomst*, av Robert Jordan, och eftersom det ibland var många månaders kö mellan varje bok, fick man ju läsa lite andra serier däremellan och skriva upp någonstans vad som hände med alla karaktärerna i boken så att man hade någon koll när nästa bok kom. Minnen, minnen. Sen påpekade någon att alla fantasyböcker innehåller precis samma ingredienser, och räknade upp exempel på detta (Jag ska inte räkna upp dem ifall det är någon som inte vill ha sitt fantasyintresse förstört!)

Och nu är jag sugen igen. För första gången! Det kanske är för att det passar så bra med sagor på sommaren, när det regnar och åskar eller om man sitter och åker tåg nånstans. (Och senare i sommar ska jag göra en liten nätt tågtripp mellan Malmö och Älvsbyn, utanför Piteå.) Mmm. Jag får väl ta mig i kragen och hälsa på i bibliotekets ungdomsavdelning igen.

* Jag rekommenderar dig inte att läsa denna serie. Sjutton feta böcker in i serien, där författaren inte alls närmade sig någon upplösning utan bara skapade fler och fler sidospår, började jag misstänka att den boven tänkte hålla på och skriva tills han dog. Vilket också blev fallet.

onsdag 13 juli 2011

Yrket alla får kasta skit på

Alltså.
Jag är inte den som är den. Men nu börjar jag nästan (?) bli arg.
Ganska ofta får man frågan vad man håller på med, vad man jobbar med eller pluggar till, och nästan varje gång jag säger att jag läser till lärare får man en så... sketans tråkig reaktion. En rynkad näsa. Bekymrade ögonbryn. Usch då. Det är väl inge vidare nuförtiden va? Ungar nuförtiden är ju så hemska. Måste vara fruktansvärt jobbigt. Högstadiet? Ja det är väl det värsta av allt! Oj oj oj. Nä det kan jag inte förstå, hur man vill bli lärare.
JAHA ja? Vart tog den där artiga trevligheten vägen som är norm i alla andra lägen? Det har till och med blivit så att jag har känt att jag har behövt ursäkta mig. Ja jag vet, det är ganska jobbigt, hehe. Men jag har en back-up-plan, har väl inte tänkt vara lärare för resten av livet. Några år ska man nog orka. Vi får väl se. Bla bla bla. Men nu tänker jag inte göra det med.

Tack. Jag ska börja läsa mitt femte år nu. Du är oförskämd. Och förresten, ditt jobb verkar inte vara så himla spännande heller!!

(Nej. Så skulle jag inte heller säga. För så säger man inte! Ju.)

måndag 11 juli 2011

När man är en tant

... kan man faktiskt tycka att livet är trevligt. Säga "tänk vad bra man har det" varje kväll innan man får hjälp i säng. Eller så besväras man av värk och av att höra dåligt (och vägrar använda hörapparaten) och tycker att livet är bedrövligt. Eller så har man ännu mer värk, men har ändå livsglädjen kvar. Man kan vara grundlöst uttråkad där man sitter och tittar på tv-shop hela dagarna. Och man kan ha det riktigt mysigt med sitt kaffe och sina mängder av kakor och bullar (eftersom man inte har någon anledning alls att hålla igen på kalasandet) framför favorit-tvserien. Man kan ha varit med om både glädje och sorg och ser med perspektiv på sitt liv, och delar med sig av goda råd till mer oerfarna lyssnare.

Ibland har jag blivit rädd för att bli gammal. Men egentligen är de bara som vi - fast mer. Det verkar, som vanligt, vara inställningen som spelar huvudrollen.

Alla borde jobba inom hemtjänsten någon gång.

småsaker, stora frågor, illustrationer och tro

Powered By Blogger