Tro, A- och B-planer, del 2

Sist skrev jag om att jag trodde att om man sumpar sin (antagna) A-plan så har Gud säkert en ny sådan att leda en på, så hurra hurra det blir ändå bra.
Men handlar då allting om att vi ska hitta en viss väg (ett visst yrke eller att blomma ut i ena eller andra gåvan) för våra liv? Är det det som är det stora? Är det därför vi är skapta, för att hitta vår speciella väg här i livet och vandra idogt på den? Kanske inte ändå! Borde inte det största, sett ur en kristen synvinkel då, vara att vara med Gud?

Inte för att Han ska visa en vägen, utan för att Han själv ÄR vägen. Och Han ÄR sanningen och livet. Han sa det själv. Han sa inte att han hade dem i fickan, som lockbete. Vi kanske inte så mycket ska söka livet genom Gud, som i Gud.

Sen är ju sånt där lite abstrakt. Och i praktiken kan det kanske se snarlikt ut. Att söka livet i Gud måste (väl?) också betyda att vi litar på Gud, litar på att Han vet vad Han sysslar med, och att vi alltså vågar göra det som man tror att Han säger. Vilket borde leda till att man, om man tror att Gud har koll, lever det liv som man "ska". Men det blir ändå en skillnad i vårt fokus, om vi söker Gud själv, eller om vi söker Gud för att få ledning i fråga vår livsväg. Om vårt främsta kall är att vara Guds barn kanske vi också kan lägga ner lite av denna bedrövliga rädsla för att inte hitta rätt väg här i livet.

Någon skrev någonstans att "Gud bryr sig inte så mycket om precis vilken väg vi går, som vilka människor vi blir när vi går den." Det kanske ligger något i det?

Illustration till Bengt Johanssons sång Led mig Din väg

 (kan tyckas motsägelsefullt nu, men märk väl att det står Din väg och inte min väg..)

Några rader ur texten: Led mig Din väg, även när jag inte ser den

Hjälp mig att förtrösta, när missmod tränger in

(...)

Ta mig vid handen, för mig hem till Dig,

Om tro och A- och B-planer

Jag vet inte hur det är med er, men jag gör inte alltid vad jag borde. Jag tror att Gud har en tanke med mitt/våra liv, en plan, och en väg som går till/i den planen. A-plansvägen, så att säga. Inte nödvändigtvis en väg av glass och bananskal - för jag tror inte att Gud är en curling-gud, som vill uppfostra odrägliga och/eller handlingsförlamade barn - men en väg som passar oss som vi är skapta, där vi kan komma till vår rätt etc, etc, och som med sina beskärda delar uppförs- och nedförsbackar gör oss ännu mer till de människor Han skapat oss för att bli.

Sådär började jag skriva. Och jag skrev vidare och skrev om. Och ju mer jag tänkte desto mer tänkte jag om. Och kanske har jag tänkt fel? Har ni tänkt såhär eller hur tänker ni? Såhär gick mina tankegångar vidare:

Jag tror också - och här kommer den svårare delen - att vi är fria att gå den vägen eller att gå någon annanstans. Man kanske hittar värsta bra vägen, som kanske inte känns som den man ska gå på men som ändå verkar väldigt bra. Och sen får man ändå inte grönt ljus, eller hur man nu tycker att Gud brukar visa att det är rätt väg. "Nähä?" kanske man tänker då. Och så undrar man om Gud har glömt bort att leda en genom livet, eller om Han inte lyckas kommunicera sitt klartecken så att man förstår, eller så tycker man att "nu skiter jag snart i att/om Du har tänkt något annat, för det verkar inte som om det händer så mycket om jag inte tar tag i det själv och även om den här vägen inte är klockren så ser den ut att vara bästa möjliga just nu, så att..." Så man tar sig en egen väg.

Så skulle förstås aldrig en kristen tänka eller göra (harkel). En kristen tänker ju att Gud vet vad som är bäst i alla lägen och att man gör klokt i att lyda Hans vilja. Han är ju allsmäktig, och allt det där. Rent teoretiskt tror vi/de kristna det. Men så tar vi styrandet i egna händer ändå, kanske inte så medvetet, för att vi inte litar på att Gud är bäst på det. Och senare på (av)vägen så kanske man börjar undra vart man har hamnat egentligen. Det var väl inte hit jag skulle, eller ville? Och så är det skitlångt tillbaka dit man var när man gick fel, och man råkade visst bränna några broar man gick över, så det går liksom inte att göra om och göra rätt. Jaha. Då är det väl lika bra att bygga bo i diket då, när man ändå håller på. Gräva där man står. Och vara olycklig, eller i alla fall riktigt bitter, i alla ens dagar. Det skulle man kunna göra.

Det blev lite långt och omständligt, men håll ut. Vad jag tänkte komma fram till var, något förkortat, att jag tror att Gud ändå har en A-plan kvar. Liksom. Utifrån det läge där man är. Så man kan fortfarande leva ett lika meningsfullt liv. Kanske inte på samma sätt, men lika bra. Typ.
Och där fastnade jag. För hur fungerar det egentligen med Guds plan med ens liv? Hur hänger det ihop? Jag fick det inte riktigt att gå ihop. Jag känner att jag ändå får sätta stopp här så att det inte blir så outhärdligt utdraget. Men så här långt - hur tänker ni? Känner ni igen tankarna? Tror ni det finns flera vägar för samma människa och att alla är lika rätt? Eller finns det en ursprunglig väg som är/var allra bäst men att andra vägar också kan bli okej? Vore väldans intressant att höra.

Kokain vs skvaller(Ex)pressen

Har ni hört att barnprograms-Ola har tagit kokain?
Det vet man inte om han har. Men jag har (också?) hört det, på radion.

Och jag tänkte själv att, jahaja där ser man, och ser han inte lite härjad ut på bilderna ändå, den där Ola. Lite sådär kokain-härjad. Det har jag då aldrig tänkt förut. Och så läste jag det här. Olas egen version.

Och så kan man fråga sig vad som borde dras inför domstol egentligen.

Inte ännu ett inlägg i debatten

Nä men man kanske skulle ta och fiska lite kommentarer genom att skriva lite om genus och normer, om vilka kläder man ska sätta på sina barn, osv?
Eller inte.
Det står skitmycket om det på andra ställen. (Nu menar jag inte att Clara kommentarfiskade, nödvändigtvis, men en gigantisk kommentarsfångst blev det ju förvisso. Så det var ju ett bra drag (!) i vilket fall, det är ju hennes jobb!) Bland kommentarerna, och av det sagda i ämnet över huvud taget, finns både massa bra argument och massa skit. Vilket som är vilket har vi nog olika åsikter om. Och varför vill vi så gärna diskutera detta? För att vi månar så himla mycket om de små barnens välmående eller för att vi vill flasha med våra coola åsikter?

Har inte det mesta sagts vid det här laget? Jag tror att genusnormalitet kvalar in på topp tre bland ämnen som står mig upp i halsen.