Jag tror jag är en periodare.

Jag gillar när det är omväxling. När det ibland är så mycket i skolan så att man får ge allt man har och pressa sig till det yttersta, och ibland är så lugnt att man kan ta en dag eller två off om man vill och återhämta sig och ladda inför nästa hårda period.

Jag gillar också att i början på månaden känna mig rik och fylla förråden med skitdyr mat och fika på caféer onödigt ofta, för att sedan i slutet på månaden få utmaningen att leva på väldigt lite pengar och se att det också går.

Jag älskar att hänga med folk och gör det gärna mycket och intensivt, men kan också bli akuttrött och vilja dra mig undan i mitt lilla skal och vara alldeles, alldeles ensam (om man nu någonsin är det, med tanke på mitt tidigare blogginlägg).

Jag tror jag gillar när det är stormigt. Även om man kanske får magkatarr ibland... (Så hur sunt är det?) Man känner i alla fall att man lever. Och det gillar jag. Kanske är därför jag vill bli lärare?

Hur fungerar du?

Ett stormigt träd från förra terminen. Linoleumtryck.

Du är mer än nog för mig...

Jag vet inte om det står någonstans i Bibeln att vi Gud ska vara nog för oss, eller om det bara är nåt som jag har fått för mig. (Som massa andra "fromma" grejer som inte skapar frihet alls utan bara är allmänt livsnjutarförsvårande.) Jag kan till exempel få dåligt samvete om jag tycker för mycket om människor. Om de betyder för mycket för mig. Oj, jag blir gladare när jag umgås med den här personen än när jag (försöker) umgås med Gud. Oj, jag ville hellre gå på spelkväll än sitta hemma och be. Oj, jag känner mig ensam när jag är ensam. Det borde jag ju inte göra, jag har ju Gud, och det borde ju vara mer än nog.

Så där sitter man och känner att man skulle ville ringa någon, våldgästa någon, eftersom man tycker att Guds sällskap är lite väl diffust och okännbart, men så säger den lilla surfromma rösten att "jaha ja, duger inte Gud minsann, Han räcker inte för dig?" och så tänker man att näe, nä inte ska väl jag sitta här och vilja ha nåt sällskap, Gud är ju här. Oh, vad Han är här.

Min bror gjorde en seriestripp om det här för ett tag sen. Jag tycker den är så bra. (http://www.kristiansvensson.be/)

Intressant att när Gud skapade den första människan så sa han (GUD sade!):
Det är inte bra för mannen att vara ensam. (Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like).

Ensam minsann! Fastän människan då, vad jag förstår, hade en obruten relation med Gud. Jag satt och klurade på det där häromdan, varför Gud inte gjorde oss nöjda med bara Honom. Att vi liksom var skapade att gå runt och vara jättetillfreds med Hans närvaro allena, med något slags direktkommunikation till Gud som var allas våra hjärtans fröjd och glädje. Varför har Han skapat oss beroende av varandra? För att Han vill att vi ska träna oss på goda egenskaper, tålamod, tjänande, kärlek, generositet, etc., som vi får när vi slipas med andra människor? För att få fram riktigt bra människor som liksom duger för den himmelska tillvaron? Kanske inte. För att Han bara gillar gemenskapsgrejen som sådan? "Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir!" Han är ju en gemenskap i sig själv. En treenighet. Och vi är skapade till Hans avbild. Hmm. Tja?
Tänk vad skumt det hade varit om vi var skapade att inte alls bry oss om varandra. Om alla verkligen var små öar som fungerade helt för sig själva. Sig själva nog. Läskigt! Och vad skulle hända om man föll?

Asch

Jag hade så gärna gått och kollat på Mia Skäringer! Hon kommer till Örebro i mars och jag har ju faktiskt ett presentkort på Örebro-evenemang (fjäsk till dem som skriver sig i stan). Förra gången jag kollade fanns det platser kvar, men jag tänkte att näe, vad många föreställningar hon gör den där (fantastiska) kvinnan, inte ska hon väl behöva hålla på ända till mars!? Måtte hon lägga av med turnen innan dess, ställa in och åka hem och mysa på sin ö i stället. Åh, så ädelt jag tänkte.

Men nu när det inte finns några biljetter kvar ångrar jag mig bittert! Hon kanske visst vill turnera ända fram till mars. Och jag kunde ju ha bokat biljetter utifall att. Hmm. Jag är inte så bra på att agera jag. Vill tänka för länge innan.

Bra är hon hur som helst tycker jag. Om jag hade någon idol så skulle det nog vara hon. En idolbild kan hon få i alla fall.

Jag hejar på dig!

Om gemenskap och uppsatser.

Igår kväll kom jag hem efter en underbart social helg (med lyxigt långbesök av kära fru M och lite fint kollektivhäng bland annat) och tyckte att det var skönt att vara själv en stund. Man kanske ska bo själv ändå, tänkte jag (vilket jag ju också gör, men ibland tänker jag att man borde bo i kollektiv). Det kanske är då man är mest kreativ också, när man har tid över för sig själv. Ja, det kanske är det perfekta, att hänga med kompisar jättemycket men bo själv och ha ett eget krypin att komma hem till om kvällarna, med eget kök där man kan lämna disken hur som helst om man är trött. Så tänkte jag igår innan jag somnade.

Och så går det en halv dag och jag är depp för att jag inte får träffa folk. Var är alla? Var är glädjen, livet... ?

Och kanske är det svårt att få sin dos av gemenskap om man bor själv ändå. Det är på något vis sorgligare att vara själv när man inte vill vara det, än att inte vara själv när man vill vara det.

Det finns så grymt många härliga människor som man skulle vilja lära känna bättre! Jag kan ibland fundera på att åka runt och bo ett par år här och ett par år där för att hinna ha lite vardagsliv med några av dessa härliga människor som bor utspridda över landet. Å andra sidan skulle man då vara tvungen att flytta ifrån dem som bor här i Örebro nu. Och det vill jag ju inte heller! Sen skulle det nog bli ganska rotlöst i längden. Jag kan tänka att man får ta det i himlen, som man inte hinner med här. Nog för att man ska fånga dagen och allt det, leva här och nu, men det är lite skönt att under tiden ha i bakhuvudet att man har en evighet på sig att ta igen allt!

Här måste jag flika in med ett fantastiskt passande ordspråk som man sällan hör i sin helhet:

"Carpe diem - Memento mori" Fånga dagen OCH (ung.) kom ihåg att du är dödlig.

För här och nu, i detta liv och på denna jord, i Örebro, har jag uppsatsvecka. Och uppsatser är det värsta jag vet. Uppsatser och hemtentor. (Efter allt seriöst ont här i världen som måste komma på första plats.) Sitta hemma, ensam vid sin dator hela dagarna och tänka seriöst under tidspress - det ger mig vansinnigt starka flyktkänslor! Speciellt när man kört fast och tiden bara rusar iväg så att man bara får större och större tidspress. Ikväll fick jag åka iväg akut på en körövning med en vilt främmande kör för att stå ut. Tyvärr var det inte så roligt som jag hade hoppats för körledaren kändes också stressad. Men jag kom i alla fall utanför dörren en sväng och fick träffa lite folk.

Vissa dagar är helt enkelt mindre inspirerande. Tur att de har en ände.

Och detta inlägg känner jag är värdigt att föräras med en
gammal bild från Hofors-tiden. Håll till godo!