Nu begynner vårt jubelår!

Jag firar nyår ensam i en tyst lägenhet i Säffle. (Har jobbat kväll på hemtjänsten och ska jobba klockan sju imorgon igen.) Är det okej att tycka att det är svinskönt?
Dresscode: mjukisbyxor och adidasjackan man köpte i sjuan.
Schema: nä. Men tänka på vad man vill med nästa år och kanske skriva upp det, läsa tidningen och fila naglarna, skriva det här inlägget. Läste en artikel om en antishoppingkvinna som skrev om hur vår identitet är knuten till konsumtionen. Du är vad du köper, ungefär. Tänkvärt.
Meny: Till förrätt 2 st Hello Kitty-glasspinnar (kvar från syskonbarnens besök i somras), till huvudrätt en mandarin och till efterätt kanske lite té och en tunnbrödmacka.

Något slags gräns i detta nyårsfirande har jag dock: jag tänker inte sitta framför datorn klockan tolv. Jag tänker passa på att tänka till kring vad jag vill(och egentligen, framför allt, vad Gud vill) med nästa år. Vad ska jag göra eller inte göra för att komma dit? Dethar inte med choklad att göra. Så nu: gott nytt år!

Rebecka af Säffle

... är namnet på detta verk. Det är ett av höstens större skolprojekt, praktisk konsthistoria, som handlade om att lära sig om en konstnär och måla av en tavla som denne gjort i samma teknik som denne använde. Min konstnär var Tizian och verket jag målade av, eller gjorde en parafras (förändring, ung) på var Isabella of Scottland. (Gemål till kejsaren Karl V på 1500-talet, för den som är intresserad.) Tekniken är ett slags lager på lager- oljemåleri, även kallat skiktmåleri.

Vi hade utställning med klassens parafraser i musikhögskolans konsthall tills idag. Som totalt opartisk bedömare säger jag att den var fantastisk.

Nu börjar jullovet - som det kanske inte heter på universitetet men som jag aldrig kommer att sluta säga! - och jag har inte köpt en enda julklapp. Har inte funderat ut något heller. Och inte skickat några julkort än. Så du som känner stress: Du är inte sen. Eller... du är i alla fall inte sen ensam.

Individualist-land

Sverige är världens ensammaste land, brukar man säga, grundat på att vi har procentuellt flest ensamhushåll i världen. Grattis Sverige! Vi har gjort det!

Att vara självständig och oberoende är något eftersträvansvärt i detta land. Det kanske inte anses vara ett självändamål egentligen, men ett nödvändigt medel eller delmål för att nå det verkligt stora: självförverkligandet!
För att göra precis det man vill och utvecklas till max är faktiskt mycket enklare om man inte har någon att ta hänsyn till. Vad kan vara mer kompromisskrävande än att dela livet med en annan människa? Eller ännu värre, att ha barn? Människor kräver tid och uppmärksamhet och kan hindra en att komma dit man vill. Visserligen skulle partner och barn kunna sägas ingå i självförverkligandet, men då gäller det att dessa inte kräver att man gör avkall på det egentliga livsprojektet, den man vill bli.

(Och till den som läser detta och inte känner mig säger jag: jag var sarkastisk. Men här slutar sarkasmen.)

Många gånger tänker jag att det hade varit bättre om industrialismen aldrig hade brutit ut. (Eller när var det det började gå snett?) Någon kanske tycker att jag borde göra min historialäxa. Men är bekvämlighet meningen med livet? Nu när jag funderade på var man skulle behöva flytta för att slippa bo i något industrialiserat samhälle kom jag på att vi har märkt upp hela världen efter industrialiserat eller ej. Då var ju den saken enkel! Skumt bara att vi alltid pratar om u-länder som de där länderna som det är lite synd om, som vi - som redan har nått målet och vet hur det ska va- måste hjälpa på traven. Vi har till och med gett dem en benämning, "utvecklingsländer", som betyder att de är på väg att bli industriländer. Eller att de borde bli det? Att vi hoppas på att de kommer att bli det? Kanske tycker vi att det är snällare att säga om ett land att det håller på och utvecklas till ett industriland, än att det är oindustrialiserat, eftersom varje vettig människa borde vilja leva i ett industriland?

I industrialismens början hade fabrikscheferna problem med arbetarna. De var helt ostyriga. De hade ingen känsla för effektivitet eller för att hålla isär arbete och fritid - de pratade med varandra på arbetstid och tog rast i tid och otid, efter behag. De kom aldrig i tid och ibland kom de inte alls, för att de tyckte att något annat på hemmaplan var viktigare. Någon gång kom till och med inspektören på kvinnorna med att dansa på arbetstid! (läst i en samhällskurs på univ.)

Min bror skrev om livet i Mozambique, att "man har inte alltid jättemycket att äta, men man äter aldrig ensam."

Man borde säga umgås-länder istället.

Jag måste dock tillägga att jag uppskattar bekvämlighet. Jag är till och med ett stort fan av bekvämlighet. Men jag tror inte att den kan ge mig vad mitt hjärta begär. Om man säger så.

Känslor man kan få av ett par skor

Häromdan hittade jag ett par fantastiska skor på stan. Jag är inte den som går runt och tänker överdrivet mycket på skor annars, men de här, de här... De var sådär oförskämt förnuftiga, ni vet såna där skor som skulle tåla långa långa vandringar i både slask och bitande vinter med fem meter snö i Alaska. När jag kände på fodret i skon såg jag det framför mig: stora snöklädda berg, ylande slädhundar, pinande snö, och jag själv - i såna där riktiga naturkompanietöverlevarkläder och de där skorna. Levandes på riktigt, glad och nöjd med varma fötter.
(Canada snow, många pengar)

Jag kanske inte har något skriande behov av Alaskaskor just nu här i ovildmarkiga Örebro, men... någon gång, någon gång ska jag leva ett sånt liv där man behöver såna skor. (Förresten hade de nog suttit bra redan idag när jag var på torget på O helga natt, julstohejet på torget i stan.) Det ser jag fram emot. Men det är också väldigt fint att leva det här livet, nu. Till exempel kan man klippa sig en trevlig julgirlang, eller ha härligt tyst soffhäng med fina människor i gemensam söndagsvila. Mmm.

God advent!

Mammas klä-sig-varmt-skola!

När temperaturen kryper mot 20 minus är det ett litet äventyr att gå ut - speciellt för den som även annars tänker till två gånger extra om kläderna är lagom varma. Min mor har alltid varit duktig på att veta hur man ska klä sig varmt så om jag tar det jag har lärt mig av henne, minus kanske två lager, så brukar det bli bra.

För den som fryser kommer här mammas klä-sig-varmt-skola:

- Framför allt: stoppa tröjan, linnet, understället innanför byxorna. "Det är A och O!"

- Stora byxor är bra, för i dem får det plats (isolerande) luft. Underställ/lånkisar är en självklarhet. Tighta jeans eller stretch av annat slag är BIG no-no!

- Jättestor jacka med dragsko nertill och en huva som går att dra långt fram

- Skor som man kan vicka på tårna i

- ULLsockar

(Sen följer sådant som resten av Sverige också tänker på.) Så kan alla bara vara frid- och fröjdefulla om vi skulle få en vinter som förra årets:

Varma hälsningar!