Blixtar och dunder

Idag stod det i min kalender att jag skulle plugga. Och så var det jättefint väder! Varmt och soligt... men jag tog med mina böcker ut minsann, jätteduktigt. Kanske läste jag inte hela tiden. Det är svårt när man ska sola ansiktet (som jag förresten duktigt smorde med solskyddsfaktor 15 innan jag vände det mot solen). Och sådär. Sen kändes det som om det var mer än dags för badpremiär! Det blev ju nästan lite väl varmt i det fina vädret. Victoria ville haka på och vi cyklade bort till Hjälmaren, som visade sig vara helt löjligt varm! Som Vänern är i slutet på en varm sommar. Inte det minsta värkte det i fötterna. Nästan så det inte gilldes det lilla badet.

Hur som helst. När jag ett par timmar senare till sist tog mig i kragen och cyklade hem för att ta tag i mina studier kom vädret. Jag älskar blixtar. Om man inte är ute på sjön och seglar. Det har vi gjort en gång, i historiens mesta åskväder. Det älskade jag inte.

Med sånt väder kan man inte sätta sig och plugga hur som helst. Man måste ju försöka se blixtarna ordentligt. De ville inte fastna på kort, men att filma gick litegrann. Jag kunde tyvärr inte klippa filmen nåt efteråt så spola gärna fram till 1:30 och se därifrån.

Sen märkte jag att jag inte hade något vatten i kranen. Fast det spöregnade ute. Vilken paradox! (Ett straff för att jag var och badade förut istället för att plugga? :) Eller inte.)

De håller på och blixtrar fortfarande minsann. Jag ska stänga av datorn och titta lite mera. Hej hej!

"Vi är en massa syskon som tycker om varann..."

Idag handlade jag mat på min favoritaffär här i Örebro (Som för övrigt är den enda affär som jag kan komma på som har alla frysvaror vid kassorna och inte bara glass. Grymt smart.) och tjejen i kassan var så trevlig. Hon hejade med ett hej och inte med två, något jag brukar tänka extra på sedan (passus:) jag var och lyssnade på Fredrik Lindström för några veckor sedan då han föreläste i Karlstad. Han pratade om svenskhet och bland annat om hur vi hejar. Att ett hej är ett hälsande medan två hej är lite mer korrekt och avspisande (jag måste ju säga hej, men jag vill inte prata något mer med dig och sätter därmed punkt för konversationen med mitt andra hej) medan tre är en direkt förolämpning: hej hej hej.Jag tyckte nog inte jag höll med om den saken, jag som alltid tyckt att mitt extra hej till kassörskan varit av ren vänlighet. Å andra sidan har poängen kanske varit att låta trevlig utan att behöva säga något mer.

Hur som helst har jag lyssnat extra på kassörskorna och denna kassörska sade bara ett hej, och det kändes som om hon menade det. Ja, som om hon rent av tyckte om mig och önskade att vi var vänner. Ehh, ja. Och jag sade ett hej tillbaka och log och tyckte att ja jag tycker att du är en trevlig människa också faktiskt. Och sen sa hon nåt mer som jag inte hörde.

Jag: Vad sa du?
Hon: Jesus är bra!
Och hon gjorde en hint mot mitt kors. Ahaa...
Jag: Jag tyckte väl att du var trevlig!

Och så gick jag därifrån med en aha-upplevelse över att vi verkligen är "en massa syskon (som tycker om varann?), för Gud är allas pappa (och jorden är vårt bo och vi är vän med alla på jorden må ni tro?). Jag har tänkt på det mycket på sistone, det coola med att alla som är Guds barn är syskon. Det är ett speciellt band och man kan känna kärlek till nån som man knappt känner. Det är coolt. Sen tycker vi kanske inte om varann ändå allihop, men det får vi jobba på.

Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. (Första Johannesbrevet 3:1) Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. (Första Johannesbrevet 4:7-8)

Kärlek! (Förstås)

En dator på balkongen och annat att vara glad för

Idag var det sommar på riktigt när man kom ut från skolan runt halv sexsnåret. Underbart är att cykla i t-shirt och känna hur vindarna som slår emot en värmer för första gången på länge. För att inte tala om alla honungsdoftande blommande träd som jag är så svag för!

När jag kom hem från skolan hade jag en jobbig kombination av ute-och-sola-lust och stor hunger. Stanna inne och laga mat eller gå ut och sitta i solen? Med mitt blodsocker och hungerhumör fanns det inga alternativ. Då upptäckte jag att kvällssolen redan hade nått balkongen (det gör den tidigare och tidigare varje kväll, av någon säkert logisk men för mig smått mystisk anledning) och att jag alltså skulle kunna sitta i solen och ha koll på pannkakan i ugnen samtidigt!

Så där satt jag, med laptopen i knät, ansiktet mot solen och pannkakan i ugnen. Underbara effektivitet! Och då slog det mig, att jag två år tidigare satt på en väns balkong i kvällssol och fotade henne där hon satt med laptop i knäet och levande ljus på bordet (augusti, så en lite mörkare kväll) och tyckte att det såg så oförskämt mysigt och lyxigt ut. Då hade jag varken balkong eller dator och kände mig i stort behov av bådadera. Och nu har jag den glädjen! Gud är god!

Dessutom har jag fått jobb i sommar, vilket låg mycket högt på min "Kära Gud hjälp, jag behöver verkligen-lista" OCH igår löste det sig också med uthyrning av lägenheten här i Örebro, en kille som känns grymt pålitlig kommer att hyra, så kompis det går bra nu, som Petter skulle ha sagt.
Eller, som jag kände: http://open.spotify.com/track/1RQluU09A00aMfJZBHCAcH
(man ska ha bra kontakter :) vilken jag gick in och satte på på hög volym. Från Carolas höjdargospelskiva My tribute som vi lyssnade på i bilen när jag var liten, om än i kasettform.
Den gör mig alltid på gott humör.

Och om någon tycker att det ser mer ut som en bok än dator är det en korrekt iakttagelse. Man kan ju sitta framför datorn hela dan heller.

Njut av våren gott folk, för det är den värd! Och ni också.

En vandals bekännelser och några funderingar kring konst

Idag var min väldigt engagerade och inspirerande lärare upprörd. Någon hade vandaliserat konsten i korridoren! Så hemskt! "Jag säger inte att det måste vara någon av er, men..."
Det blev sådär jobbigt. Jag som tyckte att jag hade varit så finurlig. Men det tyckte uppenbarligen inte han.

Jag läser till bildlärare. I korridoren finns det massa elevarbeten, gamla och nya. Ett elevarbete är en triptyk (tre tavlor som hör ihop) och har tre provocerande motiv. Jag kanske inte ska gå in på exakt hur den ser ut ifall någon som har gjort den skulle läsa det här och ta illa vid sig, men en av tavlorna är ett kollage av porrbilder. Ganska grova om du frågar mig, inte porr över huvud taget om du frågar min lärare. Jag tyckte/tycker att den är ganska otrevlig (ja, alla tre egentligen) och tänkte att aha, jag censurerar den. Sådär som man gjorde förr i tiden när något var lite olämpligt naket. Jag satte ett löv på tavlan. Eller, jag satte ett stort löv över hela tavlan. Och eh.. jag fäste kanske lövet direkt på tavlan, eftersom det inte var stort nog att fästa utanför. Med tejp. Den gick att dra bort utan att göra skada. Kul tyckte jag, plus att det samtidigt var en liten protest mot detta trista inslag i min arbetsmiljö. Yttrandefrihet, okej, men man måste väl få ha något att säga till om vad gäller ens ofrivilliga närmiljö också? Icke!

Jag förstår att tavlornas poäng är att provocera fram känslor, vilket verkar vara syftet med det mesta i nutida konstväg, men jag kan tycka att sådan konst i så fall gör sig bättre i konsthallar dit man kan välja att gå eller inte. Eller åtminstone, om man nödvändigtvis vill nå ut till en ofrivillig publik (annars är det kanske inte så provocerande ändå?), så kan man väl ha en väldigt kortvarig utställning så att ens (läs mina) ansträngningar att acceptera det vulgära som en del av väggen, inte behöver bli så jordiskt utdragna.

"Du eh... den där vandaliseringen... " En lite jobbig bekännelse. Men mindre jobbig än klumpen i magen av att vara en skurk i hemlighet. Det är nog första gången jag fått en handling kallad vandalisering. Eller jag får tänka...

När jag och min kusin Patrik var små gjorde vi något som mer var vandalisering på riktigt, även om ingen kallade det det just då. Då satt vi på grusgången vid källarfönstren - ni vet såna där små kvadratiska som är jättetjocka - på huset där mamma och pappa bodde och hackade sönder alla fönstren med stenar. 8 fönster. Hacka hacka hacka... Det tog sin lilla stund men till slut var alla borta. Och jag minns att de blev lite förskräckta, de vuxna när de kom, men att ingen blev speciellt arg. Man skulle va tre år jämt. Eller ja.

Dagens bild är ett stycke kuliss från en dockfilm jag och några klasskompisar gjorde om nutida konst. Låt mig presentera Fetthörnet, som i sitt originalutförande skapades av Joseph Beuys.

Bilden till Vid min viljas bro kommer när den är inscannad. Schnart.

Frid och fröjd!

En vacker sång och ett snällt husdjur

Har fått en ny favorit:

www.myspace.com/stighult
Lyssna in Vid min viljas bro. Grym text. Gjorde min sista låttextillustration till den. Men den glömde jag scanna in innan jag lämnade in den till skolan så den får ni se SEN. (observera cliffhangern)

Jag har en Herman som står och jäser här hemma hos mig. Det känns fint. Någon mer än jag lever här, någon som behöver mig, min omsorg och lite mat då och då. Som ett husdjur eller ett barn, fast som inte låter eller luktar illa. Och som inte gör ont att föda fram (alltså som barn, inte som husdjur). Fast... som snart ska delas upp och ges bort och ätas upp. Det gör man ju inte med husdjur och barn. I alla fall inte jag. Ja en Herman är alltså en surdegssmet, för den som inte vet, som man får av en vän och göder och sen delar ut till vänner och av den sista delen gör en bit kaka av.
Jag fick min smet av en klasskompis. Det kändes fint. Sen är kakan väldigt god också. Det vet jag, för jag har fått smaka av Helens kaka.


Min Herman

Jag ska försöka styra upp kommentarsprylen så den funkar. Och om den funkar får ni gärna kommentera. Det vore trevligt och mycket mer socialt. Japp. Ha en fin kväll och vecka!


Kärlek!

Det bästa med pollenallergi...

... är att det finns bot för det. Det gör det inte för den evinnerliga, tjatiga, sega och oerhört trogna förkylning jag har varje vår. Så jag har börjat hoppas att det är allergi och köpt piller. Vi får väl se... Tycker redan att det känns bättre.

För den som undrat vad som hänt eller inte hänt eftersom jag nu skriver efter sisådär 5½ månaders uppehåll, kan jag bara säga... det ni! Men flyttat till Örebro har jag ju. Denna Sveriges tråkigaste stad. En ganska omotiverad fördom. Fint är det minsann, både träd och sol och vatten har dom! Och Monki och Indiska och Art shop med promarkerpennor för 35 spänn. Värt. Gnäller gör dom inte ens heller. Eller så är det jag som bara umgås med nyinflyttade.

På bildlärarprogrammet, där jag läser nu, har vi haft individuell fördjupning de senaste två och en halv veckorna. Vilket betyder ungefär: gör vad du vill, lär dig så mycket som möjligt, men nåde dig om du inte har jobbat. Jag har illustrerat låttexter. Här kommer några smakprov:

Jag var ute på Bjuröklubb och jag tittade på stranden

och vågorna krålade och jag vada in i natten

oh ja, jag var en vinnare runt vattnet

oh ja, jag var en vinnare

Åh! Jag lovar gissa vad jag hittade längs vattnet

en blåval som härjade längs stranden

han sa han kände mig
Han sa jag har sett dig när du vandrar

Varje kväll du tänker högt och viftar armar

Den sa jag är en blåval och jag kan ta dig härifrån

från din öde ö, från dina papper och pennor

du är en förlorare

men du kan gömmas i min mun

en männska är inte tung att bära på

för vad ska det bli av dig?

Vad ska det bli av dig?

Ja vad ska det bli av mig...
(...)

Jag sa om du äter upp mig ska jag hämta mina bröder

och jag ska tjallalala

tjalla ifrån döden
och jag ska skriva brev till dina närmaste och bästa

och säga att du lurar folk som emellanåt är ledsna

(...)

Vi är redan fria

å å vi är räddade och fria...

(från Bjurö klubb av Laleh)

I det fina tunna ljuset

står jag och väntar tyst

sommaren är framför

kvarteret nästan tömt

på människor och känslor

ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam

alltid ensam här

aldrig, aldrig ensam

Den fina tunna linjen

mellan våran värld

och din

skär igenom varje ljud

genom varje utsträckt tanke

varje ansats att förstå

varje sång jag någonsin sjöng

Aldrig, aldrig ensam

alltid ensam här

aldrig, aldrig ensam

(från Aldrig ensam av Jonathan Johansson)

Håll till godo!

(Naeh! Nu trodde jag att de oprovocerade radavstånden var borta! Men icke. Det svider, både i svensklärar- och i bildlärarögat. Hmm. Ja. Det är väl bara att acceptera. Livet är defekt. )