Dagens naturlektion: Fotosyntesen i sovrummet

Alltså det är ju så coolt med naturkunskap. Jag lär mig nya saker varje dag! Vilket inte är så underligt... eftersom nästan allt dom säger är nytt. Och jag har inte tyckt mig vara intresserad av sånt här ALLS men jag märker att jag faktiskt får svar på en del grejer som jag har gått och funderat på, men inte tyckt varit särskilt naturvetenskapliga. Till exempel:

-Varför blir det unket i ett rum om man har persiennerna nerdragna? Det är ju inte så att persiennerna håller ute luften liksom. Stängt är ju fönstret i villket fall. Mycket märkligt.

Jo, det beror på fotosyntesen minsann. Gröna växter omvandlar ju som man ska veta koldioxid och vatten till glukos och syre. Syret släpps ut i luften. Cellerna andas också ut lite koldioxid men bara en tiondel så mycket som de tar hand om. Fräscht tycker vi. Men för denna fräscha procedur krävs ju solljus! (Eller lysrör för den delen!) I mörker blir det inget syreutsläpp utan bara koldioxidutandning. Koldioxid är inte fräscht.

Ajaj! Kväver växterna oss när vi sover?

Om du överlever din egen andning kan du vara lugn. Du andas ut kanske 70 gånger mer koldioxid än en växt. Och är man två i rummet blir det dubbelt så mycket! Räkna då in all koldioxid som växten samlar på sig om dagarna så är dom ändå bra mycket mer bra än dom är dåliga. Så att säga.

Detta inlägg är sponsrat av Blomsterlandet.

Närå.

Nästa lektion kommer handla om rymden. Det blir stort. Höhö.

Om jordens undergång och ekologiska fotavtryck.

Idag har jag börjat en ny kurs på min lärarutbildning, som heter "Natur och hållbar utveckling". Jag har fasat för den eftersom den heter Natur, som brukar vara naturkunskap, som brukar vara fysik och kemi och biologi. Kemikalier och formler har aldrig riktigt varit min grej. "Jaha, vad händer om man värmer på den här gasen då?" Det är inte det jag går och grunnar på om dagarna. Det är märkligt att ordet "natur" i skolans värld kan klinga så illa även för den som älskar naturen. Kursen hette i och för sig "Big bang" innan, ordet som alltid ger mig rysningar. Det är nåt man ska tro på för annars är man dum i huvudet. Och att det är en teori, det gäller ju bara i teorin. Jag förstår inte hur människor kan bli så upprörda för att man tror att det finns en tanke och ett mål med tillvaron. Jaja, det var faktiskt inte det jag skulle skriva om.

På den här nya kursen har mina nya föreläsare pratat om miljöförstöringen och att oljan och andra av jordens resurser kommer att ta slut någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid, och att vi är ganska rökta då. Man sade också att glaciärerna i Himalaya håller på att smälta bort och att många stora floder, som Ganges, Eufrat och Tigris och company, kommer att torka ut, så att alla som är beroende av dessa vatten kommer att vara tvungna att ta vägen någonstans, vilket i sin tur kommer leda till en kris.

Härliga tider. Vi ska inte konsumera, för det skadar miljön, men konsumerar vi inte blir/förblir det finanskris. De var pessimistiska, det sa de rakt ut. Och det är ju bedrövligt deprimerande. Jag skulle lätt grubbla ner mig om jag inte hade en tro på att det kommer att bli en ny jord och att allt inte är kört för att det kommer köra sig med den här. Så de får snacka på om sin undergång om de vill, jag tänker inte bli förtvivlad.

Men även om man tror att det finns något mer efter den här jorden kan man ju ta hand om den så gott det går! En av dagens lärare tipsade om att kolla ens "ekologiska fotavtryck". Alltså ungefär hur mycket man förbrukar, mätt i yta. Sverige och Usa ligger ju ganska långt över det eftersträvansvärda, som vi ju vet. För att inte tala om Förenade Arabemiraten, som faktiskt är värst. Medlet i världen är på ca 2,1 hemtar. Men hur stor inverkan har just du på naturen? Är du lika illa som medelsvennen eller lyckas du dra ner på förbrukningen? Check it out:

http://www.minplanet.se/index.php?option=com_pixcalc&view=pixcalc&Itemid=100000013

Perfect löv ... gone wrong

Utanför Universitetet finns det väldigt fina träd. Dom får alldeles röda löv på hösten. Det är det minsann inte alla träd som får! (Jag är ju ganska så förtjust i träd alltså, och de där rödlöviga är faktiskt några av mina favoriter, om man får ha några sådana.) Jag försöker titta på alla fina löv nu så mycket jag kan, för snart är ju alla borta och det är alldeles alldeles grått och tråkigt. Jag tänker att alla fina färger finns för att man ska orka med hösten lite mer, bli laddad inför färglösheten...

Så kommer jag då till dagens anledning till upprördhet.

Utanför Universitetet stod det idag några gubbar och blåste ner alla de fina röda löven från träden! De hade såna där blåsmaskiner som man ska ha för att blåsa bort löv SOM ÄR PÅ MARKEN.

" Men ööö dom har ju inte trilla ner än! Alltså öö... va ska vi göra då? Vi skulle ju kratta ihop löven ju..."

Eller hur gick resonemanget? Kanske var det Kommunen som tyckte att det var för dyrt att skicka ut krattarnissarna flera gånger? Jag tyckte hur som helst att det var ruggigt cyniskt! Och jag gav dem onda ögat.. (lite i smyg, utifall att de inte handlade på eget bevåg.) Varför inte bara vänta två veckor, så hade dom nog kommit ner alldeles självmant, nöjda och färdiga med sin jordiska tillvaro? Naeh, inte ens hösten får man ha ifred i detta kapitalistiska samhälle. Jag säger då det, det finns inge värre än ett perfekt löv som går fel. Som den här sången handlar om:

http://open.spotify.com/track/30VFmRbh9L6FfTrm2N4TcI

Höst

U va vackört dä ä mä höst.
Å nu är det som allra vackrast. Precis nu. Eller den 13 oktober kanske mer exakt.
Jag tror jag måste dikta lite.


O höst, o höst.
Host host.
Dä ä så grannt i träna
en blir helt svag i knäna.
Å himlen är blå
å
host, host, host, host
en slipper svettas
dä ä gött.

fridens!

Om förlorade u:n och annat viktigt.

Det händer inte så mycket här, som den uppmärksamme läsaren redan har märkt. Det kan man tolka som om det händer så otroligt mycket att jag inte hinner ta mig för sådana världsliga saker som att skriva bloggar. Eller att jag inte riktigt kan rensa bland stoffet när jag väl tar mig för det. Eller så kan man eventuellt tolka det som om det inte händer så mycket som jag tycker är värt att skriva. Det är ju hur man ser på det. Vilken typ av människa man är. Om man är cynisk eller god.

:)

När jag ändå håller på skulle jag vilja påpeka att mitt "u" inte fungerar riktigt som det ska. Speciellt när det kommer efter "j". Jag måste alltid gå tillbaka i texten och fylla i mina u:n. Men ibland glömmer jag det. Det är lite jobbigt. Speciellt när ordet "ju" är bland mina topp fem favoritord. Kanske till och med topp tre. Det blir många märkliga j:n.

Då vet ni varför.

Och nu går vi in i hösten med friskt humör. Det finns solarier och fika. Yes.

Politiskt korrekt. Typ.

Det är så märkligt det här med att vara politiskt korrekt! Tolerans är något slags honnörsord, man ska acceptera alla. Är tanken. Tror jag. Eller? Egentligen är det kanske snarare vissa grupper man ska acceptera, vissa åsikter och vissa tendenser man ska tycka om. Jag har aldrig upplevt att någon lärare har ansträngt sig för att vara tolerant gentemot kristna till exempel. Eller objektiv för den delen. Snarare tvärtom! Att lärare ironiserar över ens tro är så vanligt att man inte vet om man borde bli upprörd. Det kanske är helt acceptabelt? Det är i alla fall aldrig någon som reagerar på det. Hade en lärare sagt något rasistiskt eller homofobiskt eller "icke genuskorrekt" hade det blivit rabalder. Man kristna och våran tro eller livsstil får man gärna driva med. Det är nästan som att skämta om sex. Billigt, dåligt, men tacksamt, folk skrattar i regel.

Jag har tänkt att det kan bero på att Sverige ju är ett kristet land och att svenskar då är (enligt vissa) kristna per automatik, och att man då får ironisera över kristna eftersom det nästan är som att driva med sig själv. Och det får man ju göra. Eller? Jag hoppas det är något sånt i alla fall, det vore lite mindre illasinnat.

Jag reagerade starkt på det i förrgår då läraren på min kurs på universitetet, som för övrigt anstränger sig väldigt för att vara politiskt korrekt ("Alltså, jag har verkligen ingenting emot det och det - det tycker jag bara är hääärligt!! Och alltså små tjejer som går i rosa och killar i blått, det måste man verkligen motarbeta tycker jag.") men inte har några betänkligheter mot att vara grovt sarkastisk om kristna och vad vi tror på. Och så räddar han sig själv genom att säga "ja, jag är ju lite sarkastisk i tonen, det hör ni ju, ni får säga emot mig om ni vill, höhö..."

Jaa... ehh... du sårar mig när du säger så. Eller? Det känns ju lite överkänsligt och onödigt, men ändå, man kanske borde. Så kanske han/dom fattar att vi inte är ett helt utdött släkte, utan att det finns ett gäng kvar som kan ta illa upp.

(Illustrationen är ett litet minne från en naturkunskapslektion på gymnasiet.)

Fru eller frimärken? Gud eller Csn?

Ponera att jag har en pojkvän och att denne går i motorcykelköpartankar. Jag säger inte att det är så, jag säger bara att det skulle kunna vara så. Men om det nu vore så, skulle han måhända vara inne på blocket ganska ofta och dregla över denne (henne?). Mycket funderande och velande skulle det bli och en och annan dröm om nätterna. Å min cykel... Den är så fin, så fin.
Inget jättemärkligt med det. Jag skulle bry mig om den jag med, titta på bilderna och lyssna på (för-)argumenten och allt sånt. Köp en då! Eller köp ingen då, vad som nu kan tyckas vara förnuftigast. Men man skulle ju inte vilja att det tog över. Att hon var i hans tankar och drömmar mer än jag var. Att han när vi umgicks var helt frånvarande, endast drömmande om sin mc.
Det skulle ju i så fall vara som om den betydde mer för honom än vad jag gjorde (ack, vilken absurd tanke!), vilket inte vore så trevligt. Man vill ju vara number one liksom. Jag satt och tänkte en gång, att om detta skulle hända skulle man ju få säga ifrån...

"Du skall inga andra hava jämte mig!"

Och så kom jag helt osökt att tänka på någon annan som sagt så och jag tyckte att det gick upp ett litet ljus. Jag kände det som att jag förstod något av vad Gud menade när Han satte det som regel nr 1. ("Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig" 2 Moseboken 20:3 och även det som Jesus anger som det främsta budet:"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, hela din själ och med hela ditt förstånd"Matteusevangeliet 22:37)

Det är ju så grundläggande! Klart man vill vara den första! Om man är gift med nån vill man vara dennes allra käraste, bland människor och djur och prylar och annat mänskligt och materiellt. Det vill i alla fall jag. Nummer två vore inte så hett. "Du är fin, men Å vad jag älskar min hobby..." Det vore ju helt bisarrt om ens man älskade sin frimärkssamling mer än en själv! Fru - frimärken - fru - frimärken... (väger) hmm.. Jämförelsen må halta en smula, men på ett sätt är det lika bisarrt när vi sätter något annat före Gud. När vi har andra "gudar" jämte Gud.

Parentesen för de ickekyrkliga: Ja nu kanske jag lämnade något osagt som inte var helt självklart. Det här med gudar (dom som man inte ska ha vid sidan av Gud) behöver inte röra sig om gudar i bemärkelsen kärnan i en religion eller sådant, något man medvetet tillber. Det behöver inte vara en mystisk amulett som doftar ockultism eller något annat farligt, utan kan vara något som fungerar som en gud i ditt liv. Alltså, något som du sätter ditt hopp och din tilltro till. Något du litar på, som är din trygghet och som står för din försörjning, dina behov och din glädje i livet.
Pengar, till exempel, fungerar som en avgud för många i västvärlden idag. Det är lätt idag att tänka att det är pengarna som är lösningen på allt. Pengarna ger oss vad vi behöver. Pengar ger mat och hem, trygghet - i att man kan köpa vad man behöver, glädje och tillfredsställelse genom alla prylar och upplevelser man kan köpa. Även framgång inom arbetet kan vara det, även om det till viss del kanske också handlar om pengar i slutändan. Kanske har man sig själv som en gud, även om man absolut inte skulle kalla det så. Att man satsar allt på att förverkliga sig själv och få status och erkännande av omgivningen. Det är lite svårt och abstrakt...

Vad hade då detta med frimärken och fruar att göra? Jo, att på samma sätt som merparten av oss (förhoppningsvis?) tycker att en fin och nära relation människor emellan borde väga tyngre och betyda mer än en hobby - som till exempel frimärken, borde Gud få väga tyngre och betyda mer än andra gudar. För Gud är den enda som är en levande Gud, som faktiskt kan gripa in och hjälpa på riktigt. Bara Han är värd att verkligen hoppas på. (Vik inte av för att följa tomma avgudar, som varken kan hälpa eller befria, för de är bara tomhet." 1 sam 12: 21)

Jag kanske verkar ha kommit från ämnet. Men det har jag inte. Jag tänkte på motorcykeln och att man ju inte skulle vilja att den tog över. Och så kom jag att tänka på att ibland tar saker över och blir för stora i mitt liv. Visst får man vara intresserad av saker och älska människor jättemycket, men de ska ju inte helt uppfylla ens hjärta!
Ibland kanske vi får tänka lite svartsjuk/åsidosatt/sviken/nånting flickvän för att förstå hur Gud känner det i sin relation med oss. Och omvänt, hur vi är mot Gud. Kanske först då fattar man att det inte är så obetydligt att man sätter sitt hopp till csn ibland, istället för till Honom.


Vet inte om det blev mer eller mindre rörigt. Hoppas på det senare förstås. Ha det fint!


(Träffande och roligt står det om Gud och avgudar i Jeremia, kapitel 10, verserna 1-16. Enjoy!)

Ha-begär

Jag tycker inte att jag är materialist. Mina nyaste skor är mer än ett år gamla. Mina nyaste jeans... vet jag inte när jag köpte. Men inte var det i år. Och kanske inte i fjol. Jämför man mig med en del skulle jag verka vara förnöjsam. Men det är jag inte. Jag har en lista på grejer jag vill ha. Jag vill ha en varm sovsäck. Jag vill ha ett par snygga(-re) slappa jeans. Jag vill ha nya vinterskor. Och höstskor gärna. Och ny vinterjacka. Och så skulle jag vilja ha en lång svart kofta. Flås flås. Listan är längre. Men det jag vill konstatera är att jag har ha-begär.

Kära nån, det var väl inte så farligt, kanske någon tänker. Hoppas jag. Lite ha-begär kan man väl få ha? Begär och begär förresten, snarare behov! Eller?

Församlingens missionärer var på besök i kyrkan i söndags. De är till vardags i Nepal och jobbar på ett sjukhus där, bland annat med att förändra sjuksköterskornas syn på barn (typ att det spelar roll att de har ont). De visade bilder och berättade om olika saker de varit med om där. Bland annat berättade de om två småflickor som de hjälpt ur total misär till att hamna på något slags hem. När missionärerna hade kommit och hälsat på dem efter en tid hade flickorna kommit och varit helt exalterade och berättat att de nu hade egna skor. Sina livs första! Och så hade de varsin tandborste.

Har du en egen tandborste? Hur känns det?

Ja vi vet att vi har det bra här jämfört med hur det ser ut i övriga världen och att man behöver större perspektiv och allt det. Men det är lättare sagt än gjort när man lever sitt i-landsliv.
Jag var på en liten konsert förra veckan, och det var en tjej på scenen som hade så snygga kläder! Inget extraordinärt egentligen, en sötblommig klänning som jag har provat själv någonstans, kanske till och med på H&M, med en snygg, svart, lång kofta över (nejmen hoppsan, en sån som jag har på min "vill ha-lista!"). Och jag tänkte med en viss avundsjuka att "Åh, vilken fin stil hon hade".

Men vänta lite. Vad är det som säger att en med fina kläder har finare stil än en som inte har det? Speciellt när det handlar om kläder som hänger i stans skyltfönster för tillfället. Egentligen borde man väl säga att någon lägger mer pengar på kläder än någon annan. Även om det absolut inte behöver vara så att den som shoppar mest har "bäst" smak! Men man har ändå mer möjligheter att välja då. Hur som helst. Vart jag vill komma är att vi i västvärlden, eller åtminstone jag och kanske någon mer, bryr oss så mycket om hur vi ser ut! Även om man inte måste/vill ha det flashigaste, dyraste, nyaste på sig, så är man så noga med vad man har på sig! Man måste trivas, kläderna måste stämma överens med hur jag känner mig för tillfället.
Vilket humör är jag på idag? Eller: hur vill jag bli uppfattad idag? Därför att om kläderna är mysiga är jag mysig, om de är smakfulla är jag smakfull, gulliga så är jag gullig, sportiga så är jag sportig, tråkiga så är jag tråkig, och så vidare. (Säg gärna emot för övrigt om du tycker annorlunda, det vore ju härligt om allt bara är i mitt huvud!) Visst, personligheten kan motsäga stilen, men ytan skapar så lätt en bild av en människa både för andra och för personen själv - man för sig allra troligast på ett annat sätt i kavaj än i mjukisbyxor.

Det kanske inte är en så stor grej. Man kan väl få bry sig om vad man har på sig. Men det är dumt att/om vi uppfattar folk olika beroende på vad de har på sig. Tycker vi att någon är roligare än någon annan för att den har roligare kläder? Hur är det då för dem som inte har råd att spejsa till det så mycket? Hetsar vi varandra till att lägga mer pengar på kläder än vad vi egentligen vill?

Och hur snällt är det egentligen att ge ens vänner komplimanger för vad de har på sig? ”Å vilken fin tröja. Men vilken söt klänning.” Jag vet inte. Kanske bygger det bara ännu mer på hela ”jag är vad jag har på mig”-grejen”? Kanske blir någon glad? Men kanske vore det minst lika trevligt att höra att ”jag tycker om dig!”? Eller för den mer svenska: vad kul att se dig!
Något att fila på, en dag som denna. Personligen ska jag försöka gräva fram vad jag faktiskt verkligen behöver och vad som bara är i-landsbegär, och troligtvis stryka lite saker från min lista.

Jag kanske inte kan uttrycka lika mycket smak och stilmedvetenhet med min gamla vinterjacka, som jag skulle kunna om jag köpte en ny. Men jag kanske kan vara lycklig ändå. Och kanske kan, till och med, mina vänner tycka lika mycket om mig ändå? Vi får väl se…

En hel massa regn i juli

Det är sommarlov. Eller semester, eller vad man ska kalla det när man är tjugofem år och läser på universitet och allt. Men semester är väl för dem som jobbar? Nåväl, sommar är det, för alla, vad jag vet. Och det regnar. Regn, regn. Och jag har känt nästan hela dagen att jag inte vill gå ut. Och det har varit så skönt! Att få sitta framför datorn nästan hela dagen utan att känna något dåligt samvete alls. När det är sol vill/borde man vara ute hela tiden. Fånga dagen.

Det kan bli ganska mycket prestation det där med att fånga dagen. Man kan få kramp i sitt fångargrepp..

Det brukar vara skönt när hösten kommer. Man kan slappna av igen. Läsa böcker och kolla på film utan att någon tycker att man är en dålig människa. Visst vill man ha sommar och sol. Man måste om inte annat, för att överleva ett halvår i mörker. Jag hamstrar idogt varje vår. Sol! Sol! Huden sörplar. Sen blir man så småningom mätt och nöjd. Och då får det gärna bli höst igen.

Älskar Sveriges årstider! De är så olika varandra, alla vackra på sitt sätt! Och man är alltid sugen på det som kommer. När det har varit varmt och spralligt vill man ha det svalt och lugnt. Efter allt grönt blir det en explosion av rött och gult. Och när man nästan fått en överdos av färger faller alla löven av och det blir alldeles tomt och grått. När det börjar bli för mörkt och tråkigt kommer snön, alldeles alldeles vit och gnistrande och lägger allt mörkt under sig. Sen blir det brunt igen och allt är lite lagom dött, och då börjar det spira och gro lite varstans. Ja ni vet ju. Men visst är det härligt? Vilken mångfald! Gud är smart.